Aralsjön skulle
ge öknen liv

Stolta drog Zanobaj Khabanov och hans kolleger upp rika fångster i sina fiskefartyg. Vattnet kokade av fisk och Aralsjöns vågor slog här mot stranden. Året var 1960.
Nu piskar ökenstormar fram över den forna sjöbottnen och deras fiskeby. Strandkanten drog sig tillbaka och försvann bortom horisonten. Efter sig lämnade sjön deras grundstötta fartyg att rosta i saltöknen. Bitterheten hålls tillbaka av det enda de har kvar – stoltheten.

Det känns helt overkligt. Framför mig breder en samtidigt mäktig, fascinerande som skrämmande syn ut sig.

En fiskeflotta på ett 15-tal fartyg står på sina kölar i sanden utspridda i det som tidigare var en de nordligaste vikarna i Aralsjön. De ger intryck av ett fiskafänge som på väg ut överraskats av att havet plötsligt svept bort, som om mattan dragits undan fötterna på dem och de stelnat mitt i en rörelse. Fiskebyn Djalanash till vilken fartygen hörde ligger nu utslängd i ökensanden.

Snäckskal i ökensanden

Från horisont till horisont, sträcker sig nära nog död öken utan påtagliga spår av ett tidigare levande kustlandskap. Bara snäckskal i sanden vittnar om ett annat förflutet. Intill den plats där jag står övergår den egentliga öknen omärkligt i den tidigare sjöbottnen. Marken är fortfarande lite dyig under mina skosulor. En stickande snålblåst innehåller sand men också salt som urlakats ur sjöbotten och sprider ohälsa och livlöshet över stora områden. Förutom vindens vinande är här alldeles tyst, dött.

Deltaområdena vid Aralsjöns tillflöden var en gång bördiga marker med blandskog och rikt djur- och fågelliv. Nu har nio tiondelar av all skog runt sjön försvunnit och lämnat öppet för x-öknen att breda ut sig. Merparten av alla djur- och fiskearter är utdöda. Bara viss plattfisk har hittills klarat den starkt ökande salthalten och det förgiftade vattnet.

Det jag bevittnar är inget mindre än ett ekologiskt sammanbrott.

I sjöns försvinnande vattenyta speglas också kollapsen för det gamla sovjetsystemet och dess patentlösning - att med storskaliga projekt besegra, tämja och behärska naturkrafterna. Genom att åderlåta Aralsjön på sina tillflöden skulle man få öknen att blomma. Det skulle ge arbete och välfärd åt miljoner. Priset blev högt för människor, djur och natur.

Från en miljöfestival i Kazakhstans huvudstad Alma Ata hade jag följt med en delegation som ville visa solidaritet och informera sig om Aralsjökatastrofen och dess offer.

På en skumpig väg med en asfalterad sträng i mitten tar vi oss med buss till den f d fiskebyn Djalanash genom ökenlandskap med korta avtagsvägar som slutar i sanden. En man från de lokala myndigheterna följer med och håller ett vakande öga på oss. Enligt uppgifter lär det finnas hemliga militära försöksanläggningar, s k polygoner, i området. Mystisk massdöd bland boskap har bl a rapporterats.

Fiskade här 1975

Det förväntade välkomnande mottagandet förbyts i sin motsats.

– Åk hem med er, ropar en förbittrad gammal fiskare med fårat ansikte och den kasakhiska tubeteika-hatten på huvudet. Vi reser inte jorden runt för att se på andras elände. Hit kommer utlänningar men ingen hjälp.

Zanobaj Khabanov, ordförande i fiskekolchosen, kommer till undsättning. Han ursäktar mannens utfall och intar den kasakhiska mycket vänliga och gästfria attityden. Hans leende glänser av guldtänder, en vanlig företeelse till följd av dåligt vatten och bristsjukdomar i Aralsjökatastrofens spår.

Fiskekolchosen har funnits sedan 1927. Efter andra världskriget sände Aralsjöfiskarna stora humanitära hjälpinsatser till det svältdrabbade Volgaområdet i södra Ryssland. Då var de Sovjetunionens hjältar.

– Nu har livet slagits i spillror. Med sjöns försvinnande förlorade vi allt.

Sista gången de fiskade i Aralsjön var 1975. Sen kom de inte över en sandbank med sina skepp utan blev fast i sanden. Sedan dess är bristen på vatten deras största plågoris. Av fem brunnar återstår bara en. Den räcker knappt till byns boskap. Därför kommer varje dag en tankbil med sju ton vatten.

Vatten är det enda de nu begär av staten. De har lovats en vattenledning till 1992, men rör saknas och efter Sovjets fall är dessa löften inte mycket värda.

Tre månader om året åker nu fiskarna istället den 100 mil långa vägen österut till Balchasjsjön i skift för att fiska. Fångsten tar dem med sig hela vägen tillbaka och säljer i Aralsk. Merparten ruttnar bort på vägen.

I Aralsjökatastrofens efterföljd grasserar sjukdomar och missär. Daziga Tulegenova är en av de drabbade kvinnorna i kolchosen.

Hon ser ut att vara kring 60 år men är bara 40. Hon är mor till sju barn och tillhör de 70 procent av kvinnorna som lider av blodbristsjukdomen animi. Därför föds många barn för tidigt. Spädbarnsdödligheten är hög, en av de högsta i de forna Sovjet. Av 35 nyfödda barn i byn dog förra året tio.

Handflator som sandpapper

Till följd av den saltbemängda vinden håller man bara ut några timmar i fria luften innan man är helt utmattad. Det bidrar också till det förtidiga åldrandet. Daziga Tulegenovas har inga tänder kvar. Hennes handflator är sträva som sandpapper.

– Vi har ingen framtid kvar här, säger Khabanov. Sjön lär inte återkomma. Barnen har inget att se fram emot här. Ändå vägrar de att flytta. Mot bättre vetande.

Staten har erbjudit kolchosen att flytta närmare Aralsk. Det skulle ge dem bättre service och bättre möjligheter till nya utkomstmöjligheter och utbildning.

Men flyttar de förlorar de det sista de har, sin stolhet. Här är deras släkt begravd. Här har de sin historia, sin identitet. Därför sväljer de bitterheten och håller ut så länge de kan.

text & foto: © Joakim Frieberg

En version även publicerad i Land 6/92
och Miljötidningen 2-3/92

 

Medierna – en god fiende

Att skydda barnen mot

kommersialismen, sexualiseringen av

samhället och allt våld i medierna – det ser många som sin kanske viktigaste plikt som ”vuxna”. Och vissa ser det även som uttryck för sin vänsterhållning.

Medieprofessorn och vänsterpartisten Margareta Rönnberg avfärdar dock detta synsätt som en moralisk panik inom

vänstern – grundad på

gammalkonservativa värderingar.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Drömmen som
blev en mardröm

Det ser ut som vanlig öken. Men i sanden trampar jag på snäckskal som skvallrar om ett helt annat förflutet.

Så sent som på 1970-talet drog fiskarna upp rikliga fångster på den plats där sandstormar nu drar fram mellan rostande fartyg.

Aralsjön blev ett monument över tron på storskaliga lösningar och att tämja naturen.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

När bajs blev motbjudande

Bestämmer du över dina känslor? Om inte – vem eller vad gör det i så fall? Gud? Naturen? Rationaliteten?

Jan Axel Swartling har fördjupat sig i slem, snor, bajs och annat vi känner äckel inför och därför definierar som smuts. Där nerifrån rapporterar han om hur makt styr våra känslor och värderingar – hur kyrkan fått oss att känna avsmak för våra kroppar och allt som härrör från dem. Och varifrån allt vi upphöjer som rent och fint kommer ifrån. En berättelse om klotter, judar och häxor…

Läs mer …

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Mediedomptering som konst

Konstnärer som Ernst Billgren, Dan Wolgers och Pål Hollender har lärt sig domptera medierna och komma fram med sin konst i offentligheten. Riskerar därmed mediernas makt att göra konstnärerna och konsten anpasslig – att gå ut över den konstnärlig kvalitén?

– Tvärtom, tvärtom. Frågan är om inte massmedial anpassning ÄR konstnärlig kvalitet. Uppmärksamheten i sig höjer det konstnärliga värdet.

Det säger den som kanske är den mediala dompteringens mästare – konstnären Lars Vilks. I slutet av intervjun upptäcker jag plötsligt att min artikel är kidnappad. Vilks har annekterat den som en del i sitt konstverk.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••