"Konstnärlig kvalitet
är att synas i media"

– Lars Vilks om hans konstsyn

– Idag handlar konstnärlig kvalitet om att synas i medierna. Liksom att ha rätt socialt kontaktnät. Verket i sig är av underordnad betydelse.
Det konstaterar Lars Vilks utan att vilja ta ställning till om detta är bra eller dåligt.
– Det fruktbara förhållningssättet är istället att först göra en noggrann beskrivning av konstens villkor. Och därefter se ens möjligheter som konstnär.

Lars Vilks är en konstnär som haft anledning att utmejsla ett synsätt på relationen mellan medierna och konten med alla år kring striden om skulpturerna på Kullaberg i Skåne. I höstas kom han ut med en bok i ämnet, "Myndigheterna som konstnärligt material. Den långa historien om Nimis, Arx, Omfalos och Ladonien" (Nya Doxa). Under de senaste fyra åren har han dessutom haft tillfälle att finslipa perspektivet i egenskap av gästprofessor i just konstteori vid konsthögskolan i Bergen. Sen årsskiftet är han, som han säger, "satt på fri fot".

Nu jagar kronofogden honom med böteskrav på 100 000 kronor. Den "sänkta livskvalitén" det medför har manat honom att utarbeta 33 spartips som han nu också ger ut med illustrationer i form av bok.

Konsten får anpassa sig

Men Vilks beklagar sig inte. Och heller inte över att konstnärerna i gemen är resurssvaga och helt beroende av massmedierna.

– Mediera är de som har makten och styr allting. Det har konsten bara att anpassa sig efter. Det är så det fungerar.

Alla är emot medierna, precis som man är emot politikerna eller marknaden, menar Vilks. Men medierna utgör inte någon ond makt i sig. Man hittar igen "bad guy" som bestämmer att allt ska vara ytligt och enkelt. De flesta journalister är ju hyggliga människor som bara gör sitt arbete. Och som TV-tittare är man också med och sätter villkoren, att programmen inte upptar en massa dödtid utan snabbt komer till saken. Och samma villkor anser Vilks att konsten har att rätta sig efter i medierna.

– Man kunde önska TV-program med annat tempo. Men då sjunker tittarsiffrorna och vem ska betala det?

Problemet, medger Vilks, är att medierna är ytliga medan konstnärerna alltid kommer kämpa för en fördjupning. Utmaningen för konsten handlar då om hur man lyckas med det smala när man agerar i det breda.

Jaha? Men om konsten ska anpassas och bli begriplig för massmedia måste ju det gå ut över den konstnärliga kvalitén?

– Frågan är vad konstnärlig kvalitet egentligen är, invänder Vilks. I min undervisning förklarar jag för studenterna att kvalitén i konsten idag mycket ligger i att ha ett nätverk av sociala kontakter med institutioner och inflytelserika personer.

– Det är det primära och har alltid varit det som de facto varit den konstnärliga kvalitén. Det andra ordnar sig alltid.

Framgångsreceptet för konstnärer är då, enligt Vilks, att vara medievänlig, anpassa sig, hårdprofilera sig, vara provokativ och göra merentydig konst. Viktigt är också att som person sticka ut, ha ett vinnande sätt och något i personligheten som fängslar.

Och givetvis gäller det att vara på rätt plats. Att ställa ut Sunne eller Överkalix duger inte. (Möjligen i Simrishamn? Åtminstone ställer Vilks ut där i april.)

– Idag är det Dokumenta i Kassel och de större biennalerna som gäller. Det är där "centrum" ligger. För att komma med där måste du se till att du är bekant, att ditt namn finns med bland alternativen. Uttagningskommittén kan aldrig välja en okänd konstnär. Men lyckas du är det en stor merit som suger åt sig medierna. Och då spelar det mindre roll vad du har ställt ut med.

Så alla mer traditionellt arbetande konstnärer som står i sin ateljé och målar med färg och pensel kan dra ntt gammalt över sig?

– Vi utbildar otroligt många konstnärer, de väller ju ut på marknaden. Men ytterst få kan fortsätta med sin konst. Det måste ske en otrolig utgallring. Så sker och så måste det vara.

Domptering ska premieras

Däremot ser han möjligheter för en del av konstnärerna på den "lilla lokala mer hantverksbetonade marknaden".

– I den lilla butiken på landet, där man kan ha en kundkrets och ha kontakt med lokala konstföreningen. Men samma mekanismer finns även där fast i mindre skala. Men får slåss för att till exempel örsöka komma med i lokalpressen.

Så det är förmågan att domptera medierna och inte den konstnärliga kvalitén som ska vara avgörande för vilka som ska få överleva som konstnärer?

– Frågan är om inte den förmågan är en del av den konstnärliga kvalitén. Måla tavlor var sånt som konstnärer höll på med förr i tiden. Då bestod den konstnärliga kvalitén att behärska tekniken med olika vätskor, måla modell, med mera.

Idag är det andra tekniker konstnären behöver kunna, säger Vilks.

– Nu är det "readymade" som styr allting. Det föremål, eller vad som helst, som du utnämner som konst, är konst. En otroligt snabb teknik.

Samtidigt finns inte samma krav på att behärska tekniken, man kan alltid ringa supporten. Istället blir uppgiften att arrangera verket. Att adminitrera och organisera blir därmed en del av konstprojektet. Och när ett verk kommer i medierna stiger därmed också dess kvalitet, resonerar Vilks.

Ett exempel på det är ju onekligen hans egna verk på Kullaberg. I konstverket inbegriper han också myndigheter och medier - eller som han förklarat: "andra konstnärer målar med färger, jag målar med myndigheter".

– Nimis är inte bara en träskulptur. Dess estetiska kvaliteter skulle aldrig räcka till för att skapa det intresset. Det går inte att skilja verket frå dess otroliga historia som alla känner till. Därmed blir den intressant att se på.

Eftersom konstverket framför allt utgörs av processen är det pressklippen Lars Vilks går till när han utvärderar sina verk på Kullaberg.

– Nimis är ju ett hopplöst projet från början eftersom den ligger på fel plats. Det skulle aldrig kunna fungera enbart på det lokala planet. Men genom att få med domstolar och andra myndigheter får det ett nyhetsvärde och blir en attraktion även för riksmedierna.

Vilks betraktar vad so skrivits om honom själv och finner att han utgör en tacksam story för medierna, med den ensamme mannen mot myndigheterna - Davids kamp mot Goliat.

– Skildringen är muntert gjord, konstaterar han. Men samtidigt retar den många vilket gör att den också är provokativ. Jag förlorar tillräckligt mycket i form av böter för att jag inte ska få stämpeln som trist och etablerad. Och då skapas ju konsten där i form av en mediasymfoni.

Uppröra genom vaghet

Att bemöta mediernas och myndigheternas ageranden med att inbegripa dem i ens knstverk - är det ett sätt att vända upp och ner på makten, låta dem dansa efter din egen pipa?

– Nej. Man får inte makten över dem. Men man kan alltså anpassa sig till dem, servera det de vill ha. Jag måste kompromissa där, finna en form som är gångbar.

Däremot tycker Lars Vilks att Dror och Gunilla Feiler missar den här typen av konstnärliga möjligheter i den nu världsberömda installationen "Snövit och sanningens vansinne" på Historiska museet i Stockholm.

– Feiler var inte intresserad av att göra en mediehappening. Han ser konststriden bara som en diskussion om konstverket, inte som en del av det.

Vilks drar upp riktlinjerna.

– Här ska man komponera! Planlägga så att man får största effekt. Dror vill ju svära sig fri från anklagelserna. Det är möjligt att man här skulle valt andra vägen och öka hetsen ännu mer genom att vara mer svävande och skapa än mer upprördhet. Skruva upp det lite.

Konstverket med dess mediestorm är ett sätt att berätta hur en sak opererar, vad den utlöser, fortsätter Vilks.

– Men ror är ju politiskt orienterad. Det är budskapet, inte formen, som han vill föra fram. Han tar inte tillvara den sofistikerade sidan av uppmärksamheten.

Hur ska man då tolka det Lars Vilks säger? Att förmåga att domptera medierna är det som idag utgör konstnärlig kvalitet, att konstverket i sig är underordnat. Att konstnärer som inte klarar de nya kraven ska gallras ut. Att bra konst inte avgörs av dess egenskaper utan av vem som för tillfället befinner sig i konstens maktcentrum - enligt den så kallade institutionella konstteorin.

Är det uttryck för mentaliteten att slicka upp och sparka ner, makten har ? Eller för ett manipulerande vilseförande genom att förtäckt låta den beskrivande skildringen också bli den värderande skildringen? Är han en rå cyniker? Eller är det en beräknande provokation som del i en marknadsföring som han har upphöjt till konst? Liksom även denna artikel…?

Har du upphöjt opportunismen till konstideologi?

– Det ligger i sakens natur att ingen konstnär skulle gå med på den beskrivningen eftersom konsten i sig har en opposition, ifrågasätter konventioner och ska överskrida och provocera. Ingen skulle utan vidare erkänna sig som en anpassling, om man nu inte gör det på ett ironiskt sätt, säger Vilks och nämner Jeff Koons som exempel. Han och hans kitschiga figurer med den dåliga smaken i kolossalformat är otroligt anpassad till medierna. Men då uppfattar man verken som gjorda i en distanserad anda, i stil med Andy Warhol. En riktig konstnär kan per definition inte göra kitsch. Därför kommer en konstnär aldrig gå med på att vara anpasslig.

– Sen kan man lista en del suspekta figurer som anpassar sig för att göra karriär men ger sken av att slåss för högre värden.

Undvika att värdera

En annan tolkning av Lars Vilks´ förhållningssätt är han uttrycker en bitande ironi över en hopplös situation för konstnärerna? Aforistikern Stig Johansson har bland annat konstaterat: "Att glädjas åt tillvaron är ett av de mest ironiska sätten att protestera mot den."

– Begreppet ironi är för begränsat. Snarare försöker jag hålla distans, som ju är ett närbesläktat begrepp.

Och distansen är inte bara ett konstnärligt förhållningssätt, utan ett existentiellt, som Vilks säger sig försöka ha i alla sammanhang. Det innebär samtidigt att han så länge som möjligt undviker att värdera. tt tro helhjärtat menar han bara leder till dogmatism.

– Tro på en sak ska man aldrig göra för länge. Då inför man Sanningen igen.

Modernismens historia är till exempel full av nya ismer, där företrädarna faktiskt tror på sina konstinriktningar trots att e byts så ofta, påpekar Vilks.

– Man tror på det autentiska, det som är verkligt och riktigt, på rätt och fel. Allt blir allvarligt, man får inte längre vara ironisk och distanserad. Så kommer en ny ism och man förlorar allt på ett bräde.

Den typen av politisering kom igen med 90-talets socialkritiska inriktning, menar Vilks. Tyngdpunkten i konsten flyttas från formen till innehållet. Konsten hamnar i en identitetskollision där man kommer väldigt nära journalistiken.

Tron riskerar också leda till att konstnären i sin iver överskattar sina möjligheter. Istället förordar Lars Vilks en mer pragmatisk inställning.

– Jag är inte defaitistisk. Det finns trots allt utrymme för en konstnär, även om det inte är stort. Så länge som möjligt ska man undvika att värdera. Det försvårar bara ens möjligheter. Det viktiga är att beskriva läget så noggrant och korrekt som möjligt, även om det kan vara smärtsamt. Vilka är målen? Vad är möjligt att göra? Värderingarna kommer sen när man lyckats göra en sådan beskrivning. Då gr det att se vad man kan göra som konstnär.

text: © Joakim Frieberg

(som genom denna massmediala skildring tydligen därmed också indefinieras i Vilks konstverk)

En version även publicerad i Konstnären 2/04

Medierna – en god fiende

Att skydda barnen mot

kommersialismen, sexualiseringen av

samhället och allt våld i medierna – det ser många som sin kanske viktigaste plikt som ”vuxna”. Och vissa ser det även som uttryck för sin vänsterhållning.

Medieprofessorn och vänsterpartisten Margareta Rönnberg avfärdar dock detta synsätt som en moralisk panik inom

vänstern – grundad på

gammalkonservativa värderingar.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Drömmen som
blev en mardröm

Det ser ut som vanlig öken. Men i sanden trampar jag på snäckskal som skvallrar om ett helt annat förflutet.

Så sent som på 1970-talet drog fiskarna upp rikliga fångster på den plats där sandstormar nu drar fram mellan rostande fartyg.

Aralsjön blev ett monument över tron på storskaliga lösningar och att tämja naturen.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

När bajs blev motbjudande

Bestämmer du över dina känslor? Om inte – vem eller vad gör det i så fall? Gud? Naturen? Rationaliteten?

Jan Axel Swartling har fördjupat sig i slem, snor, bajs och annat vi känner äckel inför och därför definierar som smuts. Där nerifrån rapporterar han om hur makt styr våra känslor och värderingar – hur kyrkan fått oss att känna avsmak för våra kroppar och allt som härrör från dem. Och varifrån allt vi upphöjer som rent och fint kommer ifrån. En berättelse om klotter, judar och häxor…

Läs mer …

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Mediedomptering som konst

Konstnärer som Ernst Billgren, Dan Wolgers och Pål Hollender har lärt sig domptera medierna och komma fram med sin konst i offentligheten. Riskerar därmed mediernas makt att göra konstnärerna och konsten anpasslig – att gå ut över den konstnärlig kvalitén?

– Tvärtom, tvärtom. Frågan är om inte massmedial anpassning ÄR konstnärlig kvalitet. Uppmärksamheten i sig höjer det konstnärliga värdet.

Det säger den som kanske är den mediala dompteringens mästare – konstnären Lars Vilks. I slutet av intervjun upptäcker jag plötsligt att min artikel är kidnappad. Vilks har annekterat den som en del i sitt konstverk.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••