Oanade djup bakom smutsen

– När människor numera duschar tre gånger om dagen är det inte så mycket av hygienska som av mer dunkla rituella skäl. I grunden, menar forskaren Jan Axel Swartling, fyller vårt sätt att förhålla oss till kiss och bajs en politisk funktion.

Renlighet har länge varit en dygd. I det gamla bondesamhället kunde man vara fattig, men var man bara hel och ren betraktades man som anständig och hederlig. Och idag har renligheten fått en än större betydelse för medborgarens sociala status.

– Ju längre civilisationen utvecklats desto viktigare har kravet på renlighet blivit.

Det konstaterar Jan-Axel Swartling som undervisar i socialpsykologi och politisk teori på kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet.

I boken "Vad är du för en? - Om kroppens politik" (Akademeja, 1989) har han bl a frågat efter den sociala innebörden av en alltmer ökad fixering vid renlighet, vad som egentligen gör smuts till just smuts. Och i hans djupdykning i samhällets septiktank hävdar han att vårt till synes oskyldiga och harmlösa städande i grunden fyller en politisk funktion med anor från medeltidens häxbrännerier.

"Bajs" äventyrligt

Att börja rota i snor, skit och sex - "sånt man inte pratar om" - väcker konspiratoriska misstankar. Bara att välja det alltför påtagligt doftande ordet "bajs" istället för det mer passande distansierade ordet "avföring" kan vara äventyrligt.

– Journalisterna fixerade sig vid själva smutsen, snusket och odörerna och förstod inte mitt ämnesval. Maktstrukturna bakom, som är det väsentliga jag vill visa, kom bort, beklagar sig Swartling. Aftonbladet skickade till exempel sin sex- och samlevnadsreporter när han presenterade boken.

Det han bl a vill visa med boken är hur mäktiga grupper genom historien, och än idag, skiljer ut de "primitiva" från de "civiliserade", det smutsiga från det rena, det onda från det goda för att rättfärdiga sin maktutövning och sitt förtryck. Detta såväl på världsplanet, via det mellanmänskliga planet, till den psykiska nivån.

– Graden av såväl fysisk, psykisk, sexuell som etnisk renhet svarar mot hur pass civiliserad man anses vara. Ju mer man höjer sig över djurens smuts och drifter desto mer människa är man.

När någon då, som Swartling, lyfter på vårt fläckfria täcke känner vi oss hotade, våra försvarsmekanismer väcks och vi misstänkliggör hans avsikter.

För det blottar avigsidan av våra ädla renhetsideal - ju smutsigare och primitivare vi framställs desto mer avhumaniseras vi, vår status och våra rättigheter som människor degraderas.

Föga anar man de bottenlösa djup som döljer sig bakom vårt förhållande till renligheten. Att städa ter sig ganska oskyldigt och oproblematiskt - rent står ju för något fint och positivt.

– Men begreppet ”rent” förutsätter samtidigt sin motsats, smutsen. För att det goda ska existera måste man med andra ord uppfinna det onda.

Och för att uppleva tillfredsställelsen av renhet måste vi därför samtidigt ha förmåga att känna förlägenhet, vämjelse eller äckel som egentligen bara är andra sidan av samma mynt.

Renligheten smutsar ner språket

Ju mer fulländat rena vi framställer oss själva ju mer markerar vi avstånd från de smutsiga - ju mer stärker vi vår identitet på andras bekostnad. De smutsiga blir liktydigt med "dom", de rena, med "vi".

I den renhetssträvande civilisationens namn har vi alltså intresse att skilja det rena från det smutsiga. Denna dualism har även format vårt språk. Smutsa ner, heter det. Men städa upp. Kleta ner och torka upp.

Som civiliserad människa omhuldar vi alla människors lika värde, något vi stadfäst i vår civilisations främsta uttryck - FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

– Men vad vi menar med begreppet "människa" är inte givet, säger Swartling. I Sjöbo stoppade Sven-Olle Olsson flyktingmottagningen. "De var ju inte lika oss", dvs inte fullvärdiga människor som hade rätt att åtnjuta samma villkor som vi.

Indianer, negrer och gulingar såg inte ut som oss europeer, de blev smutsiga djur i de koloniserande europeernas ögon och kunde behandlas därefter.

De kloka gummorna på medeltiden var ett hot mot prästerskapet. De utpekades som häxor, ansågs inte längre vara människor och kunde därför brännas på bål för att bevara samhällets renhet.

En kvinna i Växjö blev för några år sedan fråntagen sina barn med motivering att hemmet var ostädat och att hon förmedlade felaktiga normer till sina barn. Folk som själva kände sig hotade protesterade först. Men när de i pressen fick se hennes upp till taket travade påsar tystnade kritiken i ett slag.

– Hon stod för något hotande och avvikande. Hon förlorade i status och därmed gav opinionen myndigheterna rätt att ta barnen ifrån henne.

Att vara människa kopplas med andra ord i hög grad ihop med hur rena och civiliserade vi anses vara.

– Att skilja människor i civiliserade och mer primitiva är en viktigt del i maktutövningen. Utpekar vi något eller någon som smutsig eller avvikande, säger vi samtidigt indirekt att det bör åtgärdas, tvättas bort eller på annat sätt saneras. Annars vore det inte "smuts".

– Åtgärdande innebär maktutövning. Och varje gång makt utövas blir någon kränkt. Därför måste maktutövningen rättfärdigas eller legitimeras och blir därmed en fråga om politik.

Med politik avser Swartling i det här sammanhanget inte den snävare partipolitiska betydelsen utan även maktutövning med våra känslor som instrument.

Inte ohygienskt

Att dehumanisera avvikande människor skapar en mental beredskap att behandla dem på ett sätt som annars inte vore moraliskt försvarbart. Den processen utgör en, vad Swartling benämner, politisk teknologi.

För hur blir smutsen till just smuts? Eller är det bara fråga om faktiska förhållanden som är oss givna av Gud?

– En hög jord på parkettgolvet upplever vi som smuts. Men i trädgården anses samma hög som fullt naturligt, exemplifierar Swartling. Materian blir smuts beroende på hur vi ser på den.

Med hjälp av den politiska teknologin, menar Swartling, bestäms vår verklighetsuppfattning. Med sociala regler avgör vi vad som är normalt och rent eller vad som är avvikande och smutsigt, civiliserat och primitivt, rätt och fel, bordsskick, hur man uppför sig, hur man hälsar, skick och fason, vad som är rent eller smutsigt, och så vidare.

Dessa värderingar behöver inte bygga på logiska samband - smuts behöver inte alltid vara kopplat till om det är ohygienskt eller inte.

– Klotter till exempel är i sig inte speciellt farligt. Själv reagerar jag inte särskilt mycket på det. I somligas ögon kan det kanske till och med utgöra en estistisk förhöjning av en grå betongvägg, säger Swartling.

– Däremot kan de kemikalier som används för att sanera klottret utgöra en risk för hälsan långt mycket farligare än klottret i sig.

– Samtidigt kan bevisat skadliga föreetelser, som till exempel rökning, anses som naturlig och inte degraderas till någon orenlighet.

– Trots det ses klotter ofta som en infernalisk nedsmutsning. Det bryter mot de sociala reglerna och stör därför mångas ordningssinne, maktsvaga individer som utmanar makthierarkin. Därmed blir klottret "nedsmutsning".

Vad som anses vara smuts är med andra ord relaterat till maktställning. Att inneha makten innebär att också vara den som har privilegiet att definiera efter vilka kriterier hans eller hennes maktställning ska rättfärdigas.

Efter vilka mönster delar vi då upp världen i rent och smuts? Swartling menar att grunden är den gamla kristna uppdelningen och motsättningen mellan kropp och själ, där själen står för eftersträvansvärda förnuftet, medan kroppen står för det irrationella, det frånstötande oförnuftiga.

Allt ont härör ur kroppen

Kroppen binder oss vid dess behov av mat, sömn, sexualitet och står hindrande i vägen för uppgåendet i själen. Målet blir därför att frigöra sig från de kroppsliga behoven, från kroppens oförnuft. Kroppen står därför som främsta upphovet till smutsen. Ju mer vi kan späka oss, befria oss från kroppens begär och behov, ju ädlar blir vi.

Denna kroppens politik, som Swartling benämner den, skiljer sig från traditionell politik i många avseenden. Den erkänner inga andra åskådningar. Dess "argument" förmedlas inte på ett intellektuellt plan. Du har ingen möjlighet att ta någon självständig ställning.

Denna teknologi använder känslor som vämjelse och äckel som vapen. Kroppens politik smyger sig in i ens känslor genom att vi lär oss sociala beteenden och attityder.

Maktutövningen är så effektiv att vi tror att den självkontroll som ingår i den sociala kontrollapparaten är självvald. Den medför en foglighet betydligt effektivare än följden av kroppsliga straff.

Den typen av uppfostran utförs med hjälp av tabu och ritualer, en process vi själva inte upptäcker eftersom tabuet är en regel som införlivas som en osynlig självklarhet.

Kroppen blir tabuiserad. Med potträningen lär vi oss känna äckel för vårt eget bajs. Vi ska inte göra väsen av att vi besöker "hemlighuset". Vi känner förlägenhet inför någon som stoppar maten i munnen med bara händerna. Rapa vid middagsbordet utgör ett socialt problem. Sexualiteten står i motsättning till tankens renhet - som något fult och smutsigt.

Men eftersom dessa kroppens behov av föda, uttömning, sexualitet m m är oungängliga om vi och släktet ska leva vidare, så erbjuder den sociala kontrollapparten oss, accepterade, strängt hållna vägar, hur vi ska nå dessa mål på ett socialt acceptabelt sätt. Vi får ritualer att hålla oss till, som snitslade spår.

Bajsa gör vi till exempel i enskildhet i därför avsedda små rum med låsbar dörr. Många åtgärder, som toalettpapper, hindrar oss från att komma i direkt beröring med de motbjudande exkrementerna. För säkerhets skull tvättar vi händerna efteråt.

Inte heller maten ska vi komma i direkt beröring av. Därför påbjuds bestämda ritualer, där vi distanserar maten med kniv och gaffel på särskilda underlägg under bestämda regler, så kallat bordsskick.

Duchanläggningar utgör en skyddsbarriär för den ociviliserade svetten i idrottshallar och gym.

Sexualiteten accepteras egentligen enbart inom ordnade former. Men bara om det inte syns. Ändå föraktas den som uttryck för arvssynden.

När vi nästa gång dammsuger mattan i sovrummet kan vi med dessa kunskaper i bagaget antingen stolt se renligheten som ett sätt att bekräfta och upprätthålla vår utvecklade civilsation. Eller så ser vi det som ytterligare en spik i kistan för livets frigörelse och möjligheterna att få en jämlik värld.

Eller så kan vi se det som ett sätt att bli av med lite damm…

text: © Joakim Frieberg

En version även publicerad i Rent 5/91
och Arbetaren x/91

 

Medierna – en god fiende

Att skydda barnen mot

kommersialismen, sexualiseringen av

samhället och allt våld i medierna – det ser många som sin kanske viktigaste plikt som ”vuxna”. Och vissa ser det även som uttryck för sin vänsterhållning.

Medieprofessorn och vänsterpartisten Margareta Rönnberg avfärdar dock detta synsätt som en moralisk panik inom

vänstern – grundad på

gammalkonservativa värderingar.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Drömmen som
blev en mardröm

Det ser ut som vanlig öken. Men i sanden trampar jag på snäckskal som skvallrar om ett helt annat förflutet.

Så sent som på 1970-talet drog fiskarna upp rikliga fångster på den plats där sandstormar nu drar fram mellan rostande fartyg.

Aralsjön blev ett monument över tron på storskaliga lösningar och att tämja naturen.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

När bajs blev motbjudande

Bestämmer du över dina känslor? Om inte – vem eller vad gör det i så fall? Gud? Naturen? Rationaliteten?

Jan Axel Swartling har fördjupat sig i slem, snor, bajs och annat vi känner äckel inför och därför definierar som smuts. Där nerifrån rapporterar han om hur makt styr våra känslor och värderingar – hur kyrkan fått oss att känna avsmak för våra kroppar och allt som härrör från dem. Och varifrån allt vi upphöjer som rent och fint kommer ifrån. En berättelse om klotter, judar och häxor…

Läs mer …

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Mediedomptering som konst

Konstnärer som Ernst Billgren, Dan Wolgers och Pål Hollender har lärt sig domptera medierna och komma fram med sin konst i offentligheten. Riskerar därmed mediernas makt att göra konstnärerna och konsten anpasslig – att gå ut över den konstnärlig kvalitén?

– Tvärtom, tvärtom. Frågan är om inte massmedial anpassning ÄR konstnärlig kvalitet. Uppmärksamheten i sig höjer det konstnärliga värdet.

Det säger den som kanske är den mediala dompteringens mästare – konstnären Lars Vilks. I slutet av intervjun upptäcker jag plötsligt att min artikel är kidnappad. Vilks har annekterat den som en del i sitt konstverk.

Läs mer …

 

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••